HORISONTABEL
HÄR SITTER LA JAG.
I snörvlandets värld (nu kunde man tro att jag snörvlade för att jag är ett ledset litet barn men det är fel ty jag är förkyld likt en gås utan fjädrar)
Men misströsta icke, du Moa och vän av ordning. Även din tid utan snörvel skall komma.
Tack Moa, det var vänligt sagt av dig.
Jag lyssnar på en man vid namn Patrick Wolf för tillfället, han är så väldigt gullig men jag har ännu inte fått någon bestämd åsikt om hans musik.
Jag hoppas att det blir åt de positiva hållet sedan, inte bara för att han är så väldigt söt utan också för att jag har tröttnat på min gamla musik och gärna vill ha något nytt att knarklyssna till. Jag har trots allt lyssnat på samma musik sedan jag var väldigt liten och min nyaste upptäckt (om man inte räknar med cardiacs) var för kanske en sisådär 2 år sedan.
Jag vill ha något nytt och fint med fina röster, man behöver inte höra vad de sjunger, och musiken får gärna vara sådandär skum musik som man känner sig alldeles tom av.
Inte tom på ett dåligt sätt, bara tom som om man är i vila och inte får några tankar på något av värde och bara känner sig som ingenting fast på ett fint sätt.
Nu snirklar jag in mig själv, och det var ju dumt. Ursäkta MIG.
FÖR ATT GÅ TILL NÅGOT ANNAT
Jag har en dagbok som jag ibland skriver i (det har dock blivit alltmer sällan på senare dagar och det blir mest att jag sitter och bläddrar i den)
I denna bok finns det många porträtt av ansikten, de har olika sorts ögon, smink, kläder, smycken, frisyrer och alla speglar det jag tyckte var allra snyggast under den tiden då jag målade dem.
Man kan även se på vilken min munnen har vilket humör jag var på och det är ganska spännande.
SEDAN har alla också en pratbubbla där det står något och även där kan jag förstå vilken sinnesstämning jag hade när jag målade och skrev.
På något sätt sympatiserar jag med mig själv då jag ritade. Jag vet ju vad som är grunden till alla ord, linjer och klumpar på pappret. Ibland kan jag (detta är lite svårt att erkänna) känna mig lite stolt över mig själv för att jag uttryckt mig fint och klokt fast bara för mig själv.
Jag tror jag behöver dansa med mina barn ikväll.
JA. DANSADANSADANSA
Lilla örontöjningen, nya minneskortet till den fina röda kameran, kort rött hår, nyss fyllda 18 år.
ASCH... tekkatekkatekkatekka påmm påmm tisch
I snörvlandets värld (nu kunde man tro att jag snörvlade för att jag är ett ledset litet barn men det är fel ty jag är förkyld likt en gås utan fjädrar)
Men misströsta icke, du Moa och vän av ordning. Även din tid utan snörvel skall komma.
Tack Moa, det var vänligt sagt av dig.
Jag lyssnar på en man vid namn Patrick Wolf för tillfället, han är så väldigt gullig men jag har ännu inte fått någon bestämd åsikt om hans musik.
Jag hoppas att det blir åt de positiva hållet sedan, inte bara för att han är så väldigt söt utan också för att jag har tröttnat på min gamla musik och gärna vill ha något nytt att knarklyssna till. Jag har trots allt lyssnat på samma musik sedan jag var väldigt liten och min nyaste upptäckt (om man inte räknar med cardiacs) var för kanske en sisådär 2 år sedan.
Jag vill ha något nytt och fint med fina röster, man behöver inte höra vad de sjunger, och musiken får gärna vara sådandär skum musik som man känner sig alldeles tom av.
Inte tom på ett dåligt sätt, bara tom som om man är i vila och inte får några tankar på något av värde och bara känner sig som ingenting fast på ett fint sätt.
Nu snirklar jag in mig själv, och det var ju dumt. Ursäkta MIG.
FÖR ATT GÅ TILL NÅGOT ANNAT
Jag har en dagbok som jag ibland skriver i (det har dock blivit alltmer sällan på senare dagar och det blir mest att jag sitter och bläddrar i den)
I denna bok finns det många porträtt av ansikten, de har olika sorts ögon, smink, kläder, smycken, frisyrer och alla speglar det jag tyckte var allra snyggast under den tiden då jag målade dem.
Man kan även se på vilken min munnen har vilket humör jag var på och det är ganska spännande.
SEDAN har alla också en pratbubbla där det står något och även där kan jag förstå vilken sinnesstämning jag hade när jag målade och skrev.
På något sätt sympatiserar jag med mig själv då jag ritade. Jag vet ju vad som är grunden till alla ord, linjer och klumpar på pappret. Ibland kan jag (detta är lite svårt att erkänna) känna mig lite stolt över mig själv för att jag uttryckt mig fint och klokt fast bara för mig själv.
Jag tror jag behöver dansa med mina barn ikväll.
JA. DANSADANSADANSA
Lilla örontöjningen, nya minneskortet till den fina röda kameran, kort rött hår, nyss fyllda 18 år.
ASCH... tekkatekkatekkatekka påmm påmm tisch
Kommentarer
Postat av: Jussi, förrädaren
Du och Lars-Johan kan bilda klubb då! För här setter la han å snörvlar och hostar!
Trackback
