dinpung

MAJA GAV ÄMNEN.
ETT ÄMNE VAR FRAMTID
DET TOG JAG



Ehum ehum... så som alla stora historieberättare börjar sina allra kändaste verk.

Framtiden för mig är något som känns otroligt skrämmande. Jag är ofta rädd för att jag inte ens kommer klara av nuet, hur ska jag då klara av saker som kommer längre fram?
Jag tycker dock också att det kan vara mysigt att tänka på den, men det får bara vara några månader framåt så det inte känns alltför avlägset eller helt omöjligt. Som t.ex. flytten till Norge, den känns fin och det vill jag gärna ska hända.

BABABA!

När jag känner mig ledsen och inte särskilt sugen på livet i allmänhet får jag ofta tankar på mig själv i framtiden och det är verkligen ett skräcksenario.

Där sitter jag, Moa 30 år, med långt tovigt hår som inte har tvättats på veckor och 3 dagar gammal mascara som sitter på ögonfransar som nästan inte finns för att de gått av. Ögonen är blodsprängda efter ännu en sömnlös natt med en 75:a och läpparna har spruckit efter torkan den gav.
Rummet jag sitter i som ska föreställa mitt hem är en etta jag knappt har råd att betala hyran för (att komma full och ovårdad till jobbet var visst inget bra alternativ, men som tur är det många som inte pantar sina flaskor. Och vem har dött av lite prostitution egentligen?) har orange(a?) väggar med gula fläckar som visar att det antingen har rökts jävligt mycket där inne och satt nikotinspår eller att någon pissat på väggarna, kanske från en av de där festerna med stadens alkisar.
Golvet är skogsgrönt och på den ligger en trasmatta farmor vävde åt mig när jag var liten (det är också det enda jag har kvar av min familj, förutom ett ansträngt samtal från mamma en gång varannan månad som frågar om jag vill ha hjälp med tvätten). Mattan var från början vit och röd men efter alla spyor, tårar, spritspill och allmänt knullande kan man inte längre ana att den någon gång har varit vit, eller vinröd.

Den nya knarktanten, som inte ens knarkar. Bara förtvivlad, fångad av alkoholen och ensam. Trött på livet och utan hopp på någonting. "man tager vad man haver" och "full och lycklig" är mina ordspråk och jag tar några klunkar till.

Punkt.


Jag är som sagt inte så bra på att tala om en framtid om så lång tid på ett positivt sätt, men SKA MAN SÅ SKA MAN.

Moa 30 år, utan åldersnoja med ett leende på rödmålade läppar. Tomten jag bor på förvandlas till en grön äng på våren och sommaren där man kan ligga hela dagarna om bara solen varit framme en stund och det röda huset lyser alltid upp.
Mitt sällskap består av en hund och en pojkvän, samt mina syskonbarn som ofta hälsar på för att äta knäckemackor med extra mycket smör och tjocka gurkskivor på, gosa med min hund(som är en sådan hund som Linus syster Lisa har som är finast i världen. Eller en mops) och bada i min lilla fula uppblåsbara pool som pojkvännen prompt skulle ha eftersom det var rea på dem på biltema.
Staden jag befinner mig i är Lidköping(jag är en sådandär ocool och tråkig människa), efter att ha jobbat som au pair i London, undersköterska i Norge, fiskrensare på Island och gått otaliga kurser på otaliga högskolor runt om i landet bestämde jag mig för att nära min familj och vänner vill jag nog bo trots allt.
Jobbat har jag gjort på många olika ställen men till sist fann jag min plats som socialpedagog tillsammans med Maja som ofta kommer hem till mig med nya kakrecept hon ständigt hittar på och får av sin mamma.
Mina syskonbarn tycker att det är dags att de får ännu en kusin och jag tror minsann att en kan vara på väg...

I mina skåp finns fina stora tekoppar, tallrikar med blommor på och parfymerade hudkrämer. Lakanet i sängen är zebrarandigt och det luktar rökelse. Jag har minst en burk kakor i skafferiet hela tiden och håller alltid mina syskonbarns hemligheter.

Punkt.


Denna tyckte jag var fin, MINSANN

asch